Grunden lagd för nästa generations digitala samverkan i välfärden
Nu har alla regioner ställt sig bakom två nya referensarkitekturer för samverkan. De går under namnet T2 och kompletterar dagens referensarkitektur T-boken som många befintliga tjänster för informationsdelning i hälso- och sjukvården bygger på. It-arkitekt Anders Malmros på Inera förklarar vad detta innebär för framtida utveckling i välfärden generellt och mer specifikt inom vård och omsorg.
Behoven av informationsdelning inom kommunala och regionala verksamheter ökar samtidigt som antalet intressenter blir fler och fler. Initiativ kring digitalisering och digital samverkan finns idag såväl inom statliga myndigheter i Sverige som på EU-nivå. Det finns även behov inom informationssäkerhetsområdet som driver på samordning nationellt och internationellt. Mot den bakgrunden har Inera de senaste åren utrett hur en framtida samverkansarkitektur för välfärdens aktörer bör utformas. Arbetet har resulterat i två nya referensarkitekturer, T2 – referensarkitektur för interoperabilitet inom svensk välfärd och T2 – referensarkitektur för interoperabilitet inom svensk vård och omsorg, som samtliga regioner nu har ställt sig bakom.
– Syftet är att stödja innovation och bidra till mer flexibel och kostnadseffektiv digital samverkan med hög säkerhet och tillgänglighet baserad på moderna och väl etablerade standarder, säger Anders Malmros, it-arkitekt på Inera.
Vilka är de främsta nyttorna som referensarkitekturerna kan ge?
– Sammanfattningsvis handlar det om tre viktiga delar: T2 begränsar inte teknikval för samverkan utan siktar på att skapa en flexibel modell som stödjer framtida teknikskiften. T2 förordar direkt kommunikation mellan samverkande parter för att stärka säkerhet och robusthet i samverkan. Och till sist öppnar T2 upp för fler aktörer att bidra aktivt till välfärdens digitalisering. Det handlar både om att möta behoven i andra kommunala och regionala verksamhetsområden än hälso- och sjukvård, och att öka möjligheten för privata välfärdsaktörer att delta i samverkan och informationsdelning.
Hur har T2-arkitekturerna tagits fram?
– Inera har drivit arbetet och kontinuerligt publicerat arbetet publikt. Utöver avstämningar med våra beställare kommuner och regioner har vi även tagit emot återkoppling från myndigheter som verkar inom området, medtech-industrin och systemleverantörer. Ett dubbelriktat utbyte av tankar och idéer har skett via deltagande i regeringsuppdraget Ena – Sveriges digitala infrastruktur som drivs av Myndigheten för digital förvaltning, Digg.
Vad innebär det att alla regioner nu ställt sig bakom de två arkitekturerna?
– Det innebär att vi med en starkare röst kan sprida kunskap kring T2-arkitekturerna inom välfärdens digitala ekosystem och verka för att det tas fram brett förankrade lösningar som bygger på de principer som T2 ger. Nu när regionerna står bakom arkitekturerna kan vi ta nästa steg mot att möjliggöra faktisk samverkan baserad på främst nya samverkansmönster och modern teknik. Fastställandet innebär att de nya lösningar Inera tar fram ska bygga på T2 och att Inera kan påbörja realiseringen av T2:s stödtjänster som skapar förutsättningar för framtida nationell samverkan med hög säkerhet och kostnadseffektiv administration. Vi planerar att bedriva detta arbete i samarbete med regioner och kommuner kring faktiska tjänsteetableringsprojekt så att vi i så hög grad som möjligt kan arbeta behovsdrivet.
Sedan 2010 har man inom svensk hälso- och sjukvård nyttjat T-boken – referensarkitektur för vård och omsorg med dess tillhörande tekniska anvisningar och de interoperabilitetslösningar som skapats för att utbyta bland annat journalinformation, intyg, remisser, listningsinformation och andra informationsmängder.
Hur relaterar de nya arkitekturerna till T-boken som många av dagens tjänster för informationsdelning i hälso- och sjukvården bygger på?
– T-boken togs fram i en tid där regionerna själva ägde stora delar av både behovsbeskrivningar och lösningars utformning. Idag är antal aktörer och externt styrda krav kring standarder som ska följas och behov som ska mötas betydligt större, och den referensarkitektur man utgår ifrån framöver behöver reflektera detta.
– Men T-boken och den tjänsteplattformsbaserade infrastruktur där informationsdelning realiseras är fortfarande ändamålsenlig för dagens samverkan och det finns inget egenvärde i att bygga om detta om det inte finns nya krav som kan mötas mer kostnadseffektivt av T2. Först när framtida samverkan baserad på T2 är etablerad och omges av adekvata processer och verktygsstöd kan det kanske bli kostnadseffektivt att migrera även nuvarande samverkan för att undvika dubbel förvaltning.
Hur ska de nya referensarkitekturerna användas i Ineras och regioners och kommuners sätt att bedriva utveckling?
– T2 är tänkt att kunna användas för såväl lokalt som nationellt etablerad samverkan. Arkitekturens målbild är att samverkansinitiativ ska kunna initieras lokalt i liten skala för att sedan kunna skalas upp till nationell nivå. Det skapas utrymme för flera samordnande aktörer där man nyttjar samma infrastrukturtjänster. Visionen är att hela den samlade innovationskraften och leveransförmågan i välfärdens digitala ekosystem kan bidra till en effektiviserad digitalisering som enklare kan möta kraven på ökad digitaliseringstakt.
– En ny referensarkitektur leder i förlängningen till ökade möjligheter för digital samverkan inom behovsområden som tidigare inte enkelt lät sig digitaliseras, till exempel delning av röntgenbilder i remisser där det idag finns hårda begränsningar i befintlig infrastruktur. Med en gemensam modell och terminologi blir det lättare att uttrycka behov och beskriva lösningar.
Vad är målet för vad de nya referensarkitekturerna kan åstadkomma på lång sikt?
– Idealt vore att T2-arkitekturerna får bred förankring bland alla välfärdsaktörer i Sverige för att stötta utformande av lösningar på såväl lokal som nationell nivå. Detta är ett ständigt pågående arbete då spelplanen för digital samverkan förändras i väldigt snabb takt. Avgörande för att lyckas är att hålla referensarkitekturerna aktuella och relevanta som stöd för digitalisering över tid. Om T2 kan förvaltas aktivt för att beskriva behov och lösningar inom flera verksamhetsområden kommer det underlätta kostnadseffektiv och smidig etablering av framtida samverkan i välfärden.